Hej
Har inte så mycket att säga, men det kändes dags föt att säga något iallafall.
Sitter här och väntar på att min pasta ska koka klart. Fick en liten ångestklick av
att vakna kvart över tio idag, för att det känns som att jag failar med allt jag försöker göra bra.
Aja, här får ni ett smakprov ifrån i lördas!
Sitter här och väntar på att min pasta ska koka klart. Fick en liten ångestklick av
att vakna kvart över tio idag, för att det känns som att jag failar med allt jag försöker göra bra.
Aja, här får ni ett smakprov ifrån i lördas!
Ett nästan helt höstlov.
Tidigt 29:e oktober:
00.02
Mitt rum är fullt av rökdoft och av någon anledning gillar jag det. Det kan låta
lustigt och till och med lite äckligt, men jag har alltid dragits till saker som är smutsigt
och lite trasigt. Jag stickar, lyssnar på låten duett av kent och funderar på att skriva ett
sådant där riktigt brev med frimärken.
Men isåfall måste jag skriva något riktigt fint.
00.41
Jag och pappa sitter och grillar marsmellows. Pappa är lite berusad och berättar om anekdoter
ifrån sin usa-luff 85. Även om många delar låter väldigt jobbiga, så får jag en otrolig lust att göra
något liknande själv. Trots att tiden är förändrad. Pappa pratar också om politik som får min framtidstro
att minska. Jag berättar om känslor som jag i vanliga fall håller inom mig. Av någon anledning har jag
mycket lättare att öppna mig för folk som är lite berusade, eftersom det känns som om de inte granskar mig
lika kritiskt då. Patetiskt, jag vet.
Senare tar jag ner min häst affish, och ersätter den med gamla vykort. Några har jag köpt second hand, och
några är hämtade ur pappas minnes kista.
En annan kväll:
Izabelle kommer lite halvt oplanerat hem till mig. Vi är hemma hos mig ett tag, men när mamma gått och lagtsig smyger vi ut i kylan för att ta en promenad. Halvvägs stannar vi för att ta några bilder. Eftersom jag inte fotograferat på ett tag, börjar jag med att experimentera litegrann:
Sen tar vi fina bilder på oss. (Fotograferat ifrån självutlösare, Izanelles kamera. Jag står för redigeringen)
(förlåt för cp-poser)
27:e November:
Allt ska bli så komplicerat jämt. Jag och Izabelle planerar att se på bio och bjuder med Stina m.m. Det slutar med att jag sover över hos Stina, utan Izabelle. Jaja, VASKAMANGÖRA? (Känt citat från Ana ifrån min prao)
Jag, Stina & Emelie hade det dock väldigt mysigt. Vi såg på desperate housewives, åt godis
och pratade en massa, precis som vanligt.
I övrigt:
Så känns allting väldigt bra. Jag har fått tillbaks mina nätter och sitter uppe till ungefär 4 nästan varjenatt. Jag har också svimmat för första gången i mitt liv.
Idag ska jag kolla på sktäckfilm med några vänner.
Glad Halloween!
/Hedda
241009- Och jag babblar om musikens roll i mitt liv och lite annat.
Ibland på natten fylls jag bara med så mycket känslor att jag nästan tror att jag ska sprängas.
Känslorna snurrar runt i magen och vill liksom arbeta sig ut genom fingertopparna. Det är då det
är så skönt att spela musik. Jag kom nyss underfund med att alla känslor som liksom flyter upp på
kvällen, kanske beror på all fin musik man lyssnar på, just då. Sen så får man ut alla känslor genom
att spela musik, och så blir det som ett litet kretslopp, musikens kretslopp, kärlekens kretslopp. Det
är som att mitt humör präglas så oerhört på vilken musik jag för tillfället lyssnar på. Sen så har ju mina
handlingar i olika situationer, så mycket att göra med mitt förtillfälliga humör. Så man kan ju säga att
hela min personlighet liksom har att göra med musiken jag lyssnar på.
Och jag nästan vet att jag inte varit den jag idag är, om det inte varit för musiken.
1. Musiken är blomman som lyser upp min värld.
2. Musiken är grässtrået som håller mig på hög nivå, och gör mig lite uppsnärjd i det blå.
Sen så är jag bara för oerhört glad över att den sjukdom som verkligen dragit ner
min ork under så lång tid, är så gott som borta ifrån ork & host delen av mig, istället
har den fått min hals att värka, men OCH?
På återseénde
/Hedda - MUSIKNÖRDEN!
En obetydlig kod:
<a href="http://www.bloglovin.com/blog/908747/heddasofia?claim=8ueucp43mm4">hedds</a>
Känslorna snurrar runt i magen och vill liksom arbeta sig ut genom fingertopparna. Det är då det
är så skönt att spela musik. Jag kom nyss underfund med att alla känslor som liksom flyter upp på
kvällen, kanske beror på all fin musik man lyssnar på, just då. Sen så får man ut alla känslor genom
att spela musik, och så blir det som ett litet kretslopp, musikens kretslopp, kärlekens kretslopp. Det
är som att mitt humör präglas så oerhört på vilken musik jag för tillfället lyssnar på. Sen så har ju mina
handlingar i olika situationer, så mycket att göra med mitt förtillfälliga humör. Så man kan ju säga att
hela min personlighet liksom har att göra med musiken jag lyssnar på.
Och jag nästan vet att jag inte varit den jag idag är, om det inte varit för musiken.
1. Musiken är blomman som lyser upp min värld.
2. Musiken är grässtrået som håller mig på hög nivå, och gör mig lite uppsnärjd i det blå.
Sen så är jag bara för oerhört glad över att den sjukdom som verkligen dragit ner
min ork under så lång tid, är så gott som borta ifrån ork & host delen av mig, istället
har den fått min hals att värka, men OCH?
På återseénde
/Hedda - MUSIKNÖRDEN!
En obetydlig kod:
<a href="http://www.bloglovin.com/blog/908747/heddasofia?claim=8ueucp43mm4">hedds</a>
051009 - Wow, ett inlägg.
HEJ! Det var länge sedan, och åh, så jag saknat er! :)
Egentligen förstår jag inte riktigt vad det är jag gör här, jag borde just nu
befinna mig vid mitt skrivbord och plugga inför provet jag har imorgon, men ack,
så tråkigt livet vore om man jämt gjorde som man borde. Sen så kan jag allting någorlunda,
såatteh, ja.
Har inte så mycket att säga egentligen, förutom att jag nu lyssnar på Black eyed peas,
och ni som känner mig vet att det inte riktigt är min musiksmak, om man säger som så.
Men "Where is the love" får en att tänka på sådana fina gamla minnen. "Let's Get retarded"
är också lite rolig att lyssna på, även om det egentligen bara är refrängen jag gillar. Mest för att
jag själv skulle vilja bli lite retard ibland. Kanske inte så speciellt ordagrant, eller fullt ut för den
delen heller. Men det känns som att de med någon form av skada, har lättare för att se allting
på ett lättare sätt. Inte se så djupt på allting, och ta dagen lite som den kommer. Något som jag
själv försöker ta efter. Sen så försöker jag skippa, eh, dräggeldelen osv.
På tal om känslomässigt
störda så läser jag en bok om just detta. Boken handlar om en kvinna som undervisar barn med
störningen som jag nyss beskrivde, och ibland känner jag jag bara sådan ömhet för dessa barn.
Sen så funderar jag också kring om t.ex. autiska barn just fått den störning de har, som en slags
skydds mekanism. För att de varit med om så mycket hemskt, så att de mer eller mindre stänger
av sig ifrån verkligheten för att slippa lida mer. Jag förstår att detta kanske inte gäller alla fall, men
några av de skörare, iallafall, kanske, möjligtvis....
Men jag tror det har och göra med inställning. Och för att få en sådan behöver man inte ha någon form
av störning. Ibland kan det nog vara bra att bli lite bländad av solen.
Skönt det var att skriva av sig lite. Jag ska nog återkomma lite oftare.
/Hedda
Egentligen förstår jag inte riktigt vad det är jag gör här, jag borde just nu
befinna mig vid mitt skrivbord och plugga inför provet jag har imorgon, men ack,
så tråkigt livet vore om man jämt gjorde som man borde. Sen så kan jag allting någorlunda,
såatteh, ja.
Har inte så mycket att säga egentligen, förutom att jag nu lyssnar på Black eyed peas,
och ni som känner mig vet att det inte riktigt är min musiksmak, om man säger som så.
Men "Where is the love" får en att tänka på sådana fina gamla minnen. "Let's Get retarded"
är också lite rolig att lyssna på, även om det egentligen bara är refrängen jag gillar. Mest för att
jag själv skulle vilja bli lite retard ibland. Kanske inte så speciellt ordagrant, eller fullt ut för den
delen heller. Men det känns som att de med någon form av skada, har lättare för att se allting
på ett lättare sätt. Inte se så djupt på allting, och ta dagen lite som den kommer. Något som jag
själv försöker ta efter. Sen så försöker jag skippa, eh, dräggeldelen osv.
På tal om känslomässigt
störda så läser jag en bok om just detta. Boken handlar om en kvinna som undervisar barn med
störningen som jag nyss beskrivde, och ibland känner jag jag bara sådan ömhet för dessa barn.
Sen så funderar jag också kring om t.ex. autiska barn just fått den störning de har, som en slags
skydds mekanism. För att de varit med om så mycket hemskt, så att de mer eller mindre stänger
av sig ifrån verkligheten för att slippa lida mer. Jag förstår att detta kanske inte gäller alla fall, men
några av de skörare, iallafall, kanske, möjligtvis....
Men jag tror det har och göra med inställning. Och för att få en sådan behöver man inte ha någon form
av störning. Ibland kan det nog vara bra att bli lite bländad av solen.
Skönt det var att skriva av sig lite. Jag ska nog återkomma lite oftare.
/Hedda
030909 och jag ska försöka bryta mönstret.
Jag är så glad över att jag har så fina vänner.
Jag är så glad över att jag har så bra föräldrar.
Jag är så glad över att jag är en frisk människa.
Jag är så glad över att jag vill människor väl.
Jag är så glad över att jag forfarande vill tro det bästa om folk.
Jag är så glad över att jag kan vara lite naiv.
Jag är så glad över att det tar ett tag att lära känna mig.
Jag är så glad över att jag lever i Sverige.
Jag är så glad över att jag oftast försöker göra det rätta.
Jag är så glad över att jag är den jag är.
Men jag måste sluta:
1. att vara så rädd för att misslyckas, och våga satsa lite ibland.
2. att få ångest över småsaker.
Jag är så glad över att jag har så bra föräldrar.
Jag är så glad över att jag är en frisk människa.
Jag är så glad över att jag vill människor väl.
Jag är så glad över att jag forfarande vill tro det bästa om folk.
Jag är så glad över att jag kan vara lite naiv.
Jag är så glad över att det tar ett tag att lära känna mig.
Jag är så glad över att jag lever i Sverige.
Jag är så glad över att jag oftast försöker göra det rätta.
Jag är så glad över att jag är den jag är.
Men jag måste sluta:
1. att vara så rädd för att misslyckas, och våga satsa lite ibland.
2. att få ångest över småsaker.
310809 - Vad som är skrivet är skrivet, och livet är livet. Okej, det har typ inget med inlägget att göra,men Håkan är så fin.
Känns som att mina inlägg alltid spelar samma gamla tråkiga visa. Jag skriver datumet, något tragisk rubrik,
och sedan klagar jag lite. Men det är de dagar saker och ting känns lite förvirrat osv, som jag vill skriva.
De dagar allt känns toppen har jag ingen lust att skryta om det. Jag har aldrig varit någon som skrikit efter
uppmärksammhet, direkt. Samtidigt vill jag inte bli totalt ignorerad (bara ibland) utan det är att balansera på gränserna som gör att jag trivs som bäst.
Iallfall, nyss så började jag gråta efter att pratat med min pappa i telefon. Det var faktiskt relativt länge sedan jag
grät. Den senaste tiden har jag mest gömt mina känslor inuti mig låtit de drunkna där. Men varför grät jag? Kan man undra. Det konstiga var att det var ett helt vanligt samtal, men pappa var så snäll mot mig och det känns så jobbigt när jag själv inte har något att ge. För just nu känner jag mig bara så tom.
Nu kom pappa hem så vi ska dricka en kopp te och äta smörgås.
HEIDO
/Hedda
190809- Varnig för klagande och cynisk skit av en tjej som är mer förvirrad än någonsin.
Jag känner mig alldeles förvirrad och tankarna snurrar som ett virrvarr i mitt huvud. För att komma bort ifrån dimman en aning tänkte jag försöka skingra mina tankar för att på så sett se allting klarare. Ibland brukar det faktiskt funka.
Pappa försöker sluta röka och hans temperament går upp och ner, och nyss fick han lite av ett psykbryt över att jag, efter att gått ut och lagt mig i gräset, tackade nej till att ligga på filten han erbjöd mig. Även om jag kan skrika tillbaka känns det inte riktigt som det är arg jag blir. Mera trött. Men egentligen är det trött jag känner mig på allt. Inklusive mig själv. Jag har alltid sett mig själv som en hyfsat glad och snäll tjej. Men jag vet inte hur jag ska beskriva mig själv senaste månaden. Är det inte ironiskt att jag skrev i inläggen under att jag hade känt mig underligt lycklig den senaste månaden? Det är som att jag aldrig kan skrika för högt att jag mår ganska bra, för då ska minsann någon komma och förstöra för mig. (och denna någon är oftast jag själv)
Men jag vet inte vart jag ska stå.
Efter en dag i skolan känner jag mig bara så trött på allt som har med skola att göra. Det känns som att vi bara lära oss en massa skit som vi sen ska komma ihåg i en vecka framöver och spotta upp på ett prov säkert halva klassen fuskar på ändå. Och för vilken mening? Jo, så att man får en fin markering så att man sedan man sedan kan visa upp för morföräldrarna hur satans smart och intellektuell man är. Bekräftelse, ja, så var ordet.
Usch, vad jag hatar sådana människor som mig själv. Eller den jag är just nu i alla fall.
Nu hoppas jag att den här skiten stannar här för nu ska jag le.
“: )”
Förlåt till er som läste den här texten. Bevisa mig gärna hur fel jag har. Eller hade. Snart kommer jag väl byta åsikt igen. I mitt huvud pågår just nu en liten argumentation kring skolan och betygskiten jag nyss skrev min nuvarande syn på.
“Änglasidan”:
“Det där du skrev om betyget är bara ren skitsnack. Visst kan man visa upp för morföräldrarna om vilket betyg man har, men isåfall gör man det av anledningen att man är stolt över sig själv. Att man är nöjd över något man gjort, och att man vill att andra ska ta del av det fina. Är det så jävla fel?”
“Djävulssidan”:
“Om man nu skulle vara så jävla stolt över någon skit man skrivit ihop så behöver man väl inte visa det för alla. Är något är bra så vet man det, och behöver inte visa upp det för varenda jävel så de kan säga “Åh, vad bra du är!" Så båda ja och nej, det är okej att vara stolt över något, men att söka överallt efter bekräftelse gynnar ingen. Lär dig tycka om dig själv på riktigt istället”
“Änglasidan”:
Jaja, okej, men det var inte att visa upp, eller att inte visa upp sina värk som var frågan. Utan det var om det överhuvudtaget var någon idé att plugga. Jag anser att om man vill komma någon vart här i livet så bör man plugga, inte bara för att få ett jobb man ska trivas med, utan också för att kunna ha intressanta diskussioner med folk. Man vill ju ha något innanför pannbenet. Vad ska man annars prata med folk om. H&M’s nya kollektion, eller?
“Djävulssidan”:
“HAHA! Den var bra! Ska ni snacka om saker ni lärt er i skolan! Typ såhär eller:
“visst föddes karl den 12:e år artonhundranittio”
“Aa”
Rolig diskussion, snackar mycket hellre om H&M’s nya kollektion i sådana fall.
“Änglasidan”:
“Du värkar ha en jävligt förvriden syn på skolan. Visst kan man lära sig saker om kungar och dylikt, men i sådana fall av anledning att se hur de kanske gjorde revolution! Hur de totalt ändrade folks tankar och fick de att tänka helt annorlunda, vilket har gjort vår värld till den plats den är idag”
Diskussionen höll på ett tag till, och min “djävulssida” hävdade att det inte brydde sig det minsta om vad som hänt förut, den föredrog tydligen att leva i nuet. “Änglasidan” förklarade då lite andra saker man lärde sig i skolan, som man kunde ha nytta av i livet, sen frågade “Änglasidan” varför inte “Djävulssidan” gett en motargumentation till att man får ett bättre jobb om man studerat. “Djävulssidan” hävdade då att jobb knappast gjorde någon lycklig. Nej, så då Änglasidan. Men det kan bidra till en lyckligare vardag.
I alla fall, jag skulle kunna hålla på med det här exakt HUR länge som helst, men jag hälsade adjö till “Djävulssidan”. Vilken sida som nu vann denna argumentation, vet jag inte. Men vi kan låtsas att min poäng med inlägget var att visa, att de flesta har en djävulssida, och en änglasida, det som spelar roll är vilken sida man väljer att följa. Men egentligen, hur kul kan det egentligen vara att tänka som “djävulssidan”? Att bara vara cynisk mot allt, och alltid se genom allt, hela tiden. Att vara bitter är egentligen bara idioti. Ungefär som att slå sig själv och tro att det ska skada några andra.
Jag skulle gärna vilja redigera någon tÿff bild med en djävulshedda, och en ängelhedda, på varsin sida om mig som ser alldeles förvirrad ut. Men jag orkar inte fixa det. Istället tog jag en häftig cambild, som på något sett ska symbolisera den “mörka” och den “ljusa” sidan av mig. (Är inte seriös om någon tror det)
Ursäkta, men JÄVLAR var skönt det var att trycka ut all den här skiten (inte ordagrant!) nu ska jag lé, igen. Lite större den här gången.
“:D”
/Hedda- The happy one!
Ps: Om det är någon stakars satan som läst texten. En fråga till er:
Av ren nyfikenhet, skulle ni se den här texten som komisk eller en bitterfitta text?
ps2: Fan vad jag failade på att inte försöka tänka så mycket på fel saker.
Pappa försöker sluta röka och hans temperament går upp och ner, och nyss fick han lite av ett psykbryt över att jag, efter att gått ut och lagt mig i gräset, tackade nej till att ligga på filten han erbjöd mig. Även om jag kan skrika tillbaka känns det inte riktigt som det är arg jag blir. Mera trött. Men egentligen är det trött jag känner mig på allt. Inklusive mig själv. Jag har alltid sett mig själv som en hyfsat glad och snäll tjej. Men jag vet inte hur jag ska beskriva mig själv senaste månaden. Är det inte ironiskt att jag skrev i inläggen under att jag hade känt mig underligt lycklig den senaste månaden? Det är som att jag aldrig kan skrika för högt att jag mår ganska bra, för då ska minsann någon komma och förstöra för mig. (och denna någon är oftast jag själv)
Men jag vet inte vart jag ska stå.
Efter en dag i skolan känner jag mig bara så trött på allt som har med skola att göra. Det känns som att vi bara lära oss en massa skit som vi sen ska komma ihåg i en vecka framöver och spotta upp på ett prov säkert halva klassen fuskar på ändå. Och för vilken mening? Jo, så att man får en fin markering så att man sedan man sedan kan visa upp för morföräldrarna hur satans smart och intellektuell man är. Bekräftelse, ja, så var ordet.
Usch, vad jag hatar sådana människor som mig själv. Eller den jag är just nu i alla fall.
Nu hoppas jag att den här skiten stannar här för nu ska jag le.
“: )”
Förlåt till er som läste den här texten. Bevisa mig gärna hur fel jag har. Eller hade. Snart kommer jag väl byta åsikt igen. I mitt huvud pågår just nu en liten argumentation kring skolan och betygskiten jag nyss skrev min nuvarande syn på.
“Änglasidan”:
“Det där du skrev om betyget är bara ren skitsnack. Visst kan man visa upp för morföräldrarna om vilket betyg man har, men isåfall gör man det av anledningen att man är stolt över sig själv. Att man är nöjd över något man gjort, och att man vill att andra ska ta del av det fina. Är det så jävla fel?”
“Djävulssidan”:
“Om man nu skulle vara så jävla stolt över någon skit man skrivit ihop så behöver man väl inte visa det för alla. Är något är bra så vet man det, och behöver inte visa upp det för varenda jävel så de kan säga “Åh, vad bra du är!" Så båda ja och nej, det är okej att vara stolt över något, men att söka överallt efter bekräftelse gynnar ingen. Lär dig tycka om dig själv på riktigt istället”
“Änglasidan”:
Jaja, okej, men det var inte att visa upp, eller att inte visa upp sina värk som var frågan. Utan det var om det överhuvudtaget var någon idé att plugga. Jag anser att om man vill komma någon vart här i livet så bör man plugga, inte bara för att få ett jobb man ska trivas med, utan också för att kunna ha intressanta diskussioner med folk. Man vill ju ha något innanför pannbenet. Vad ska man annars prata med folk om. H&M’s nya kollektion, eller?
“Djävulssidan”:
“HAHA! Den var bra! Ska ni snacka om saker ni lärt er i skolan! Typ såhär eller:
“visst föddes karl den 12:e år artonhundranittio”
“Aa”
Rolig diskussion, snackar mycket hellre om H&M’s nya kollektion i sådana fall.
“Änglasidan”:
“Du värkar ha en jävligt förvriden syn på skolan. Visst kan man lära sig saker om kungar och dylikt, men i sådana fall av anledning att se hur de kanske gjorde revolution! Hur de totalt ändrade folks tankar och fick de att tänka helt annorlunda, vilket har gjort vår värld till den plats den är idag”
Diskussionen höll på ett tag till, och min “djävulssida” hävdade att det inte brydde sig det minsta om vad som hänt förut, den föredrog tydligen att leva i nuet. “Änglasidan” förklarade då lite andra saker man lärde sig i skolan, som man kunde ha nytta av i livet, sen frågade “Änglasidan” varför inte “Djävulssidan” gett en motargumentation till att man får ett bättre jobb om man studerat. “Djävulssidan” hävdade då att jobb knappast gjorde någon lycklig. Nej, så då Änglasidan. Men det kan bidra till en lyckligare vardag.
I alla fall, jag skulle kunna hålla på med det här exakt HUR länge som helst, men jag hälsade adjö till “Djävulssidan”. Vilken sida som nu vann denna argumentation, vet jag inte. Men vi kan låtsas att min poäng med inlägget var att visa, att de flesta har en djävulssida, och en änglasida, det som spelar roll är vilken sida man väljer att följa. Men egentligen, hur kul kan det egentligen vara att tänka som “djävulssidan”? Att bara vara cynisk mot allt, och alltid se genom allt, hela tiden. Att vara bitter är egentligen bara idioti. Ungefär som att slå sig själv och tro att det ska skada några andra.
Jag skulle gärna vilja redigera någon tÿff bild med en djävulshedda, och en ängelhedda, på varsin sida om mig som ser alldeles förvirrad ut. Men jag orkar inte fixa det. Istället tog jag en häftig cambild, som på något sett ska symbolisera den “mörka” och den “ljusa” sidan av mig. (Är inte seriös om någon tror det)
Ursäkta, men JÄVLAR var skönt det var att trycka ut all den här skiten (inte ordagrant!) nu ska jag lé, igen. Lite större den här gången.
“:D”
/Hedda- The happy one!
Ps: Om det är någon stakars satan som läst texten. En fråga till er:
Av ren nyfikenhet, skulle ni se den här texten som komisk eller en bitterfitta text?
ps2: Fan vad jag failade på att inte försöka tänka så mycket på fel saker.
Allt handlar om att inte tänka för mycket. På fel saker, alltså.
De senaste veckorna på sommaren har faktiskt varit riktigt bra. Det är verkligen trevligt att bara vara hemma, om vännerna också är hemma, de vill säga. För när jag är omringad av de personerna jag älskar känns allt riktigt bra. Jag vet inte om det är för att de smittar av sig med sin fina aura, eller om det handlar om att jag inte tänker så mycket på samma sett när jag är med dem. Jag antar att det är en kombination.
På tal om att inte tänka så mycket, så är det nog det jag inte gör, och de är nog därförinte nätterna slukar mig inifrån som de brukar göra ibland. Det ända jag behöver är en och en annan mardrömsnatt, sen blir de resterande ganska fina, faktiskt. Jag tror världen blir lite vad man gör den till - Min värld snurrar runt mig, och väljer jag att se den på ett positivt sätt, så är det väl lite det den blir. Positiv alltså.
Fast att säga att jag inte tänkt så mycket den senaste tiden skulle nog vara att ljuga, för tänkt, det har jag faktiskt gjort. Fast på rätt saker, liksom.
I lördags hade jag faktiskt det ganska kul på UM:träffen. För er som inte vet, så har jag variten UM:nörd de senaste 2-3 månaderna. Och då kändes det kul att gå på en träff, och träffa lite andra nördar.
Eftersom jag inte har fotograferat någonting sen de senaste bilderna, så får ni se lite oskarpa bilder (körde med auto hela kvällen såatteh) ifrån träffen.
Orkar inte ladda upp bild på en massa randoms som jag inte ens pratade med!
Variabel, snygga och snälla Tobias, tÿffa och snälla Erik och My dreams are here i bakgrunden!
Pica!
Imoon, erik, och underbarnet (typ jens) som typ vart lite kär i Issi eller något!
Emery vill inte vara med på bild but she ain't got no choice! Schism gömmer sig bakom
Emery också, haha!
Erbjöd Tobias en plats på min filt, sen satt, och låg, vi och sjöng lite i kör till Bob Dylan, Band of horses, Bright Eyes och
Håkan hellström. Bra musiksmak hade han iallafall. Vi pratade lite också om saker Issi kallade "djupa". Hehe. Dock var vi båda ganska alkoholpåverkade.
Han hette något konstigt som jag glömde bort. Schism heter han iallafall på UM, och Emery.
MDAH, underbarnet, kakan, och coffeshop.
Har typ 70 bilder till men ääeeh, orkante ladda upp fler bilder!
På återseénde!
/HEDDA!!!!!11ettett
På tal om att inte tänka så mycket, så är det nog det jag inte gör, och de är nog därförinte nätterna slukar mig inifrån som de brukar göra ibland. Det ända jag behöver är en och en annan mardrömsnatt, sen blir de resterande ganska fina, faktiskt. Jag tror världen blir lite vad man gör den till - Min värld snurrar runt mig, och väljer jag att se den på ett positivt sätt, så är det väl lite det den blir. Positiv alltså.
Fast att säga att jag inte tänkt så mycket den senaste tiden skulle nog vara att ljuga, för tänkt, det har jag faktiskt gjort. Fast på rätt saker, liksom.
I lördags hade jag faktiskt det ganska kul på UM:träffen. För er som inte vet, så har jag variten UM:nörd de senaste 2-3 månaderna. Och då kändes det kul att gå på en träff, och träffa lite andra nördar.
Eftersom jag inte har fotograferat någonting sen de senaste bilderna, så får ni se lite oskarpa bilder (körde med auto hela kvällen såatteh) ifrån träffen.
Orkar inte ladda upp bild på en massa randoms som jag inte ens pratade med!
Variabel, snygga och snälla Tobias, tÿffa och snälla Erik och My dreams are here i bakgrunden!
Pica!
Imoon, erik, och underbarnet (typ jens) som typ vart lite kär i Issi eller något!
Emery vill inte vara med på bild but she ain't got no choice! Schism gömmer sig bakom
Emery också, haha!
Erbjöd Tobias en plats på min filt, sen satt, och låg, vi och sjöng lite i kör till Bob Dylan, Band of horses, Bright Eyes och
Håkan hellström. Bra musiksmak hade han iallafall. Vi pratade lite också om saker Issi kallade "djupa". Hehe. Dock var vi båda ganska alkoholpåverkade.
Han hette något konstigt som jag glömde bort. Schism heter han iallafall på UM, och Emery.
MDAH, underbarnet, kakan, och coffeshop.
Har typ 70 bilder till men ääeeh, orkante ladda upp fler bilder!
På återseénde!
/HEDDA!!!!!11ettett
080809 - Jag vet inte om jag känner för mycket, eller om jag inte känner någonting alls
Är det inte ironiskt? Hela våren och vintern har jag längtat efter solen och efter sommaren. Och när
den väl är här, vad gör jag? Jo, då drar jag ner mina persienner, lägger mig i mitt rum, och stirrar tomt på
dator skärmen. Ibland sover jag bort dagarna också. Jag tänkte att bara solen kommer, då blir jag lycklig.
Nu tror jag att det är den som gör mig trött, och jag längtar efter höst.
Varför ska man alltid hitta något att skylla på?
Fast vissa sommardagar har jag haft ganska kul.
den väl är här, vad gör jag? Jo, då drar jag ner mina persienner, lägger mig i mitt rum, och stirrar tomt på
dator skärmen. Ibland sover jag bort dagarna också. Jag tänkte att bara solen kommer, då blir jag lycklig.
Nu tror jag att det är den som gör mig trött, och jag längtar efter höst.
Varför ska man alltid hitta något att skylla på?
Fast vissa sommardagar har jag haft ganska kul.
Förlåt för bildbomb.
Bild 1-3: Skolavslutning
Bild 4-5: Rimbobimbo
Bild 6-8: Skåne
Bild 9-11: London
Bild 12: Sola i vitan.
Bild 13-21: Häst och Vagn.
Bild 1-3: Skolavslutning
Bild 4-5: Rimbobimbo
Bild 6-8: Skåne
Bild 9-11: London
Bild 12: Sola i vitan.
Bild 13-21: Häst och Vagn.
