heddasofia

HEJ! Det var länge sedan, och åh, så jag saknat er! :)

Egentligen förstår jag inte riktigt vad det är jag gör här, jag borde just nu
befinna mig vid mitt skrivbord och plugga inför provet jag har imorgon, men ack,
så tråkigt livet vore om man jämt gjorde som man borde. Sen så kan jag allting någorlunda,
såatteh, ja.

Har inte så mycket att säga egentligen, förutom att jag nu lyssnar på Black eyed peas,
och ni som känner mig vet att det inte riktigt är min musiksmak, om man säger som så.
Men "Where is the love" får en att tänka på sådana fina gamla minnen. "Let's Get retarded"
är också lite rolig att lyssna på, även om det egentligen bara är refrängen jag gillar. Mest för att
jag själv skulle vilja bli lite retard ibland. Kanske inte så speciellt ordagrant, eller fullt ut för den
delen heller. Men det känns som att de med någon form av skada, har lättare för att se allting
på ett lättare sätt. Inte se så djupt på allting, och ta dagen lite som den kommer. Något som jag
själv försöker ta efter. Sen så försöker jag skippa, eh, dräggeldelen osv.

På tal om känslomässigt
störda så läser jag en bok om just detta. Boken handlar om en kvinna som undervisar barn med
störningen som jag nyss beskrivde, och ibland känner jag jag bara sådan ömhet för dessa barn.
Sen så funderar jag också kring om t.ex. autiska barn just fått den störning de har, som en slags
skydds mekanism. För att de varit med om så mycket hemskt, så att de mer eller mindre stänger
av sig ifrån verkligheten för att slippa lida mer. Jag förstår att detta kanske inte gäller alla fall, men
några av de skörare, iallafall, kanske, möjligtvis....




Men jag tror det har och göra med inställning. Och för att få en sådan behöver man inte ha någon form
av störning. Ibland kan det nog vara bra att bli lite bländad av solen.


Skönt det var att skriva av sig lite. Jag ska nog återkomma lite oftare.


/Hedda