190809- Varnig för klagande och cynisk skit av en tjej som är mer förvirrad än någonsin.
Jag känner mig alldeles förvirrad och tankarna snurrar som ett virrvarr i mitt huvud. För att komma bort ifrån dimman en aning tänkte jag försöka skingra mina tankar för att på så sett se allting klarare. Ibland brukar det faktiskt funka.
Pappa försöker sluta röka och hans temperament går upp och ner, och nyss fick han lite av ett psykbryt över att jag, efter att gått ut och lagt mig i gräset, tackade nej till att ligga på filten han erbjöd mig. Även om jag kan skrika tillbaka känns det inte riktigt som det är arg jag blir. Mera trött. Men egentligen är det trött jag känner mig på allt. Inklusive mig själv. Jag har alltid sett mig själv som en hyfsat glad och snäll tjej. Men jag vet inte hur jag ska beskriva mig själv senaste månaden. Är det inte ironiskt att jag skrev i inläggen under att jag hade känt mig underligt lycklig den senaste månaden? Det är som att jag aldrig kan skrika för högt att jag mår ganska bra, för då ska minsann någon komma och förstöra för mig. (och denna någon är oftast jag själv)
Men jag vet inte vart jag ska stå.
Efter en dag i skolan känner jag mig bara så trött på allt som har med skola att göra. Det känns som att vi bara lära oss en massa skit som vi sen ska komma ihåg i en vecka framöver och spotta upp på ett prov säkert halva klassen fuskar på ändå. Och för vilken mening? Jo, så att man får en fin markering så att man sedan man sedan kan visa upp för morföräldrarna hur satans smart och intellektuell man är. Bekräftelse, ja, så var ordet.
Usch, vad jag hatar sådana människor som mig själv. Eller den jag är just nu i alla fall.
Nu hoppas jag att den här skiten stannar här för nu ska jag le.
“: )”
Förlåt till er som läste den här texten. Bevisa mig gärna hur fel jag har. Eller hade. Snart kommer jag väl byta åsikt igen. I mitt huvud pågår just nu en liten argumentation kring skolan och betygskiten jag nyss skrev min nuvarande syn på.
“Änglasidan”:
“Det där du skrev om betyget är bara ren skitsnack. Visst kan man visa upp för morföräldrarna om vilket betyg man har, men isåfall gör man det av anledningen att man är stolt över sig själv. Att man är nöjd över något man gjort, och att man vill att andra ska ta del av det fina. Är det så jävla fel?”
“Djävulssidan”:
“Om man nu skulle vara så jävla stolt över någon skit man skrivit ihop så behöver man väl inte visa det för alla. Är något är bra så vet man det, och behöver inte visa upp det för varenda jävel så de kan säga “Åh, vad bra du är!" Så båda ja och nej, det är okej att vara stolt över något, men att söka överallt efter bekräftelse gynnar ingen. Lär dig tycka om dig själv på riktigt istället”
“Änglasidan”:
Jaja, okej, men det var inte att visa upp, eller att inte visa upp sina värk som var frågan. Utan det var om det överhuvudtaget var någon idé att plugga. Jag anser att om man vill komma någon vart här i livet så bör man plugga, inte bara för att få ett jobb man ska trivas med, utan också för att kunna ha intressanta diskussioner med folk. Man vill ju ha något innanför pannbenet. Vad ska man annars prata med folk om. H&M’s nya kollektion, eller?
“Djävulssidan”:
“HAHA! Den var bra! Ska ni snacka om saker ni lärt er i skolan! Typ såhär eller:
“visst föddes karl den 12:e år artonhundranittio”
“Aa”
Rolig diskussion, snackar mycket hellre om H&M’s nya kollektion i sådana fall.
“Änglasidan”:
“Du värkar ha en jävligt förvriden syn på skolan. Visst kan man lära sig saker om kungar och dylikt, men i sådana fall av anledning att se hur de kanske gjorde revolution! Hur de totalt ändrade folks tankar och fick de att tänka helt annorlunda, vilket har gjort vår värld till den plats den är idag”
Diskussionen höll på ett tag till, och min “djävulssida” hävdade att det inte brydde sig det minsta om vad som hänt förut, den föredrog tydligen att leva i nuet. “Änglasidan” förklarade då lite andra saker man lärde sig i skolan, som man kunde ha nytta av i livet, sen frågade “Änglasidan” varför inte “Djävulssidan” gett en motargumentation till att man får ett bättre jobb om man studerat. “Djävulssidan” hävdade då att jobb knappast gjorde någon lycklig. Nej, så då Änglasidan. Men det kan bidra till en lyckligare vardag.
I alla fall, jag skulle kunna hålla på med det här exakt HUR länge som helst, men jag hälsade adjö till “Djävulssidan”. Vilken sida som nu vann denna argumentation, vet jag inte. Men vi kan låtsas att min poäng med inlägget var att visa, att de flesta har en djävulssida, och en änglasida, det som spelar roll är vilken sida man väljer att följa. Men egentligen, hur kul kan det egentligen vara att tänka som “djävulssidan”? Att bara vara cynisk mot allt, och alltid se genom allt, hela tiden. Att vara bitter är egentligen bara idioti. Ungefär som att slå sig själv och tro att det ska skada några andra.
Jag skulle gärna vilja redigera någon tÿff bild med en djävulshedda, och en ängelhedda, på varsin sida om mig som ser alldeles förvirrad ut. Men jag orkar inte fixa det. Istället tog jag en häftig cambild, som på något sett ska symbolisera den “mörka” och den “ljusa” sidan av mig. (Är inte seriös om någon tror det)
Ursäkta, men JÄVLAR var skönt det var att trycka ut all den här skiten (inte ordagrant!) nu ska jag lé, igen. Lite större den här gången.
“:D”
/Hedda- The happy one!
Ps: Om det är någon stakars satan som läst texten. En fråga till er:
Av ren nyfikenhet, skulle ni se den här texten som komisk eller en bitterfitta text?
ps2: Fan vad jag failade på att inte försöka tänka så mycket på fel saker.
Pappa försöker sluta röka och hans temperament går upp och ner, och nyss fick han lite av ett psykbryt över att jag, efter att gått ut och lagt mig i gräset, tackade nej till att ligga på filten han erbjöd mig. Även om jag kan skrika tillbaka känns det inte riktigt som det är arg jag blir. Mera trött. Men egentligen är det trött jag känner mig på allt. Inklusive mig själv. Jag har alltid sett mig själv som en hyfsat glad och snäll tjej. Men jag vet inte hur jag ska beskriva mig själv senaste månaden. Är det inte ironiskt att jag skrev i inläggen under att jag hade känt mig underligt lycklig den senaste månaden? Det är som att jag aldrig kan skrika för högt att jag mår ganska bra, för då ska minsann någon komma och förstöra för mig. (och denna någon är oftast jag själv)
Men jag vet inte vart jag ska stå.
Efter en dag i skolan känner jag mig bara så trött på allt som har med skola att göra. Det känns som att vi bara lära oss en massa skit som vi sen ska komma ihåg i en vecka framöver och spotta upp på ett prov säkert halva klassen fuskar på ändå. Och för vilken mening? Jo, så att man får en fin markering så att man sedan man sedan kan visa upp för morföräldrarna hur satans smart och intellektuell man är. Bekräftelse, ja, så var ordet.
Usch, vad jag hatar sådana människor som mig själv. Eller den jag är just nu i alla fall.
Nu hoppas jag att den här skiten stannar här för nu ska jag le.
“: )”
Förlåt till er som läste den här texten. Bevisa mig gärna hur fel jag har. Eller hade. Snart kommer jag väl byta åsikt igen. I mitt huvud pågår just nu en liten argumentation kring skolan och betygskiten jag nyss skrev min nuvarande syn på.
“Änglasidan”:
“Det där du skrev om betyget är bara ren skitsnack. Visst kan man visa upp för morföräldrarna om vilket betyg man har, men isåfall gör man det av anledningen att man är stolt över sig själv. Att man är nöjd över något man gjort, och att man vill att andra ska ta del av det fina. Är det så jävla fel?”
“Djävulssidan”:
“Om man nu skulle vara så jävla stolt över någon skit man skrivit ihop så behöver man väl inte visa det för alla. Är något är bra så vet man det, och behöver inte visa upp det för varenda jävel så de kan säga “Åh, vad bra du är!" Så båda ja och nej, det är okej att vara stolt över något, men att söka överallt efter bekräftelse gynnar ingen. Lär dig tycka om dig själv på riktigt istället”
“Änglasidan”:
Jaja, okej, men det var inte att visa upp, eller att inte visa upp sina värk som var frågan. Utan det var om det överhuvudtaget var någon idé att plugga. Jag anser att om man vill komma någon vart här i livet så bör man plugga, inte bara för att få ett jobb man ska trivas med, utan också för att kunna ha intressanta diskussioner med folk. Man vill ju ha något innanför pannbenet. Vad ska man annars prata med folk om. H&M’s nya kollektion, eller?
“Djävulssidan”:
“HAHA! Den var bra! Ska ni snacka om saker ni lärt er i skolan! Typ såhär eller:
“visst föddes karl den 12:e år artonhundranittio”
“Aa”
Rolig diskussion, snackar mycket hellre om H&M’s nya kollektion i sådana fall.
“Änglasidan”:
“Du värkar ha en jävligt förvriden syn på skolan. Visst kan man lära sig saker om kungar och dylikt, men i sådana fall av anledning att se hur de kanske gjorde revolution! Hur de totalt ändrade folks tankar och fick de att tänka helt annorlunda, vilket har gjort vår värld till den plats den är idag”
Diskussionen höll på ett tag till, och min “djävulssida” hävdade att det inte brydde sig det minsta om vad som hänt förut, den föredrog tydligen att leva i nuet. “Änglasidan” förklarade då lite andra saker man lärde sig i skolan, som man kunde ha nytta av i livet, sen frågade “Änglasidan” varför inte “Djävulssidan” gett en motargumentation till att man får ett bättre jobb om man studerat. “Djävulssidan” hävdade då att jobb knappast gjorde någon lycklig. Nej, så då Änglasidan. Men det kan bidra till en lyckligare vardag.
I alla fall, jag skulle kunna hålla på med det här exakt HUR länge som helst, men jag hälsade adjö till “Djävulssidan”. Vilken sida som nu vann denna argumentation, vet jag inte. Men vi kan låtsas att min poäng med inlägget var att visa, att de flesta har en djävulssida, och en änglasida, det som spelar roll är vilken sida man väljer att följa. Men egentligen, hur kul kan det egentligen vara att tänka som “djävulssidan”? Att bara vara cynisk mot allt, och alltid se genom allt, hela tiden. Att vara bitter är egentligen bara idioti. Ungefär som att slå sig själv och tro att det ska skada några andra.
Jag skulle gärna vilja redigera någon tÿff bild med en djävulshedda, och en ängelhedda, på varsin sida om mig som ser alldeles förvirrad ut. Men jag orkar inte fixa det. Istället tog jag en häftig cambild, som på något sett ska symbolisera den “mörka” och den “ljusa” sidan av mig. (Är inte seriös om någon tror det)
Ursäkta, men JÄVLAR var skönt det var att trycka ut all den här skiten (inte ordagrant!) nu ska jag lé, igen. Lite större den här gången.
“:D”
/Hedda- The happy one!
Ps: Om det är någon stakars satan som läst texten. En fråga till er:
Av ren nyfikenhet, skulle ni se den här texten som komisk eller en bitterfitta text?
ps2: Fan vad jag failade på att inte försöka tänka så mycket på fel saker.
Kommentarer
Postat av: Emelie
Jag tycker att allt är ganska tragikomiskt! Om man tänker efter, så kan precis ALLT vara skit, och ALLT kan vara bra, det är bara att kolla vad pessimister och optimister symboliserar. För sin egen skull är det nog bäst att lyssna på ängeln, men det roliga med mig som du själv nämde med dig, är att när jag bestämmer mig för att se det från den positiva sidan är det som om negativiteten slår till mig och säger att inget är bra, att min lycka bara är illusion! Alltså mår jag bäst när jag skiter i att bestämma mig för att vara positiv, utan bara är och låter det komma som det kommer. Jag kan känna mig skitglad en sekund, för att sedan hata allt i nästa stund! Haha, så om du känner dig förvirrad över humörsvängningar så är du inte ensam!
Trackback
