310809 - Vad som är skrivet är skrivet, och livet är livet. Okej, det har typ inget med inlägget att göra,men Håkan är så fin.
Känns som att mina inlägg alltid spelar samma gamla tråkiga visa. Jag skriver datumet, något tragisk rubrik,
och sedan klagar jag lite. Men det är de dagar saker och ting känns lite förvirrat osv, som jag vill skriva.
De dagar allt känns toppen har jag ingen lust att skryta om det. Jag har aldrig varit någon som skrikit efter
uppmärksammhet, direkt. Samtidigt vill jag inte bli totalt ignorerad (bara ibland) utan det är att balansera på gränserna som gör att jag trivs som bäst.
Iallfall, nyss så började jag gråta efter att pratat med min pappa i telefon. Det var faktiskt relativt länge sedan jag
grät. Den senaste tiden har jag mest gömt mina känslor inuti mig låtit de drunkna där. Men varför grät jag? Kan man undra. Det konstiga var att det var ett helt vanligt samtal, men pappa var så snäll mot mig och det känns så jobbigt när jag själv inte har något att ge. För just nu känner jag mig bara så tom.
Nu kom pappa hem så vi ska dricka en kopp te och äta smörgås.
HEIDO
/Hedda
